Mikael Ramel - Till dig
Jag var tretton år och min storebror hade börjat komma hem med märkliga plattor. En kväll, när klockan redan var för mycket, viftade han med denna skiva.
- Kolla, en hippie, skrattade han och pekade på omslagsbilden.
Därefter böjde han sig ner över min orangea stereomöbel, la skivan på den valnötsprydda Thorén grammofonen och lät pickuppen falla ner . Snart knastrade första sången igång: "Hör du på". Jag tittade på brorsan, skakade på huvudet och sa:
- Va, fan e det här"
- Sketabra, lyssna, svarade storebror entusiastiskt och hoppade till nästa låt.
Jag hade verkligen aldrig hört något liknande. Numera skulle jag kunna beskriva det som psykedelisk rock med tydliga influenser av svensk folkmusik och visa, men då blev jag bara angripen av något som jag inte förstod.
Som tur var spelade bror skivan om och om igen, i månader. Sakta växte musiken in i mig och jag lärde mig att älska varenda ton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar