På åttiotalet, när syntarna härskade, var Tracey Thorn medlem i Everything But The Girl. Gruppen spelade ganska akustisk, jazzig folkrock till att börja med, men när synteran var över utvecklades de - lustigt nog - mot ett mer syntigt sound genom att påverkas av både electronica och Triphop.
Numera är Tracey Thorn soloartist. Som sådan rör hon sig i ett gränsland mellan klassik singer/songwriter, pop och electronica. Hennes senaste platta låter på ett sätt som jag inte brukar gilla. Det är maskinljuden som dominerar, ändå kan jag inte värja mig. Tracey har nämligen så mycket annat som är fantastiskt. Hon sjunger likt en ängel, har texter som berör och melodier som slår det mesta. Allt detta gör att jag tom kan njuta av syntarna.
Tracey Thorn är något så ovanligt som en 55- årig, frånskild kvinna som sjunger om den verklighet hon lever i. Vuxna barn som flyttar hemifrån, glädjen över att få festa och dansa igen, kvinnans självklara rätt och mycket mer. Jag har följt Tracey Thorn ända sedan hennes tidiga karriär i Marin Girls, över EBTG tiden och fram till nuvarande solokarriär. Få kan visa upp en så genomgående hög kvalité som Tracey. Hon är väl värd all beundran.
Lyssna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar