Emil Jensen har fått mig att gråta flera gånger denna sommar. När jag har lyssnat på hans sommarprat, sett dokumentären och hört hans nya EP hart tårarna runnit i strid ström. Det kan tyckas som Emil Jensen inte är särskilt känslosam. Han kalkylerar med orden, är noggrann och lägger varenda ton och stavelse precis där han planerat. Höjer sällan rösten, skriker aldrig. Ändå, blir jag så starkt berörd. Genom ett mjukt, personligt. kompromisslöst, humoristiskt och vackert tilltal glädjer han min hjärna så mycket att det rör om i mitt hjärta och tårarna kommer.
Nu har Emil släppt EPn: Gå aldrig.. Den innehåller musik och prat. Musiken är bra och pratet är fantastisk. Här är ett exempel;
Emil Jensen får mig att tänka på Robert Broberg. Robert är nämligen den enda artist som väckt lika starka känslor hos mig.
Visst finns det tydliga likheter mellan Emil och Robert. Båda vrider och vänder på orden, gör ordlek till konst, blandar humor och allvar, musik och prat och är så väl förberedda att de klarar av att verka lekfulla på scen.
Nu skall man inte överdriva likheterna. Emil saknar fullständigt Brobergs galenskap och flamsighet. Emil Jensen skulle aldrig spotta skorpsmulor på publiken eller brista ut i ett Möllenöh!
Egentligen är väl den största likheten mellan dessa två att de bäda fått mig att gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar