Nr 48.
Florence + The Machine:
How big, how blue, how beautiful
Jag har lyssnat på Florence Welchs tidigare album. De har låtit arty indierock. Här är det rakare och rockigare. Skillnaden syns redan på omslaget, Welchs är inte klädd i flummiga kläder och har inte hennafärgat hår längre. Det är mer rättfram på såväl omslag som i ljudspåren. ”What kind of man” börjar visserligen trevande, men snart skriker elgitarren och Welch tar i som en kvinnlig Tom Jones. En sång som ”Ship to wreck” kunde vara gjord av en rockande Tom Petty. Nu finns de mer eftertänksamma sångerna även på denna skiva; ”St, jude” är t ex ett melankoliskt litet mästerverk. Sammanfattningsvis kan man säga att Florence + the Machines nya passar bra på festen, frågan är om den håller i längden. Jag kanske skall tillägga att mina barn tycker att Florence +
The Machine förtjänar en betydligt högre placering på listan.
Jag har lyssnat på Florence Welchs tidigare album. De har låtit arty indierock. Här är det rakare och rockigare. Skillnaden syns redan på omslaget, Welchs är inte klädd i flummiga kläder och har inte hennafärgat hår längre. Det är mer rättfram på såväl omslag som i ljudspåren. ”What kind of man” börjar visserligen trevande, men snart skriker elgitarren och Welch tar i som en kvinnlig Tom Jones. En sång som ”Ship to wreck” kunde vara gjord av en rockande Tom Petty. Nu finns de mer eftertänksamma sångerna även på denna skiva; ”St, jude” är t ex ett melankoliskt litet mästerverk. Sammanfattningsvis kan man säga att Florence + the Machines nya passar bra på festen, frågan är om den håller i längden. Jag kanske skall tillägga att mina barn tycker att Florence +
The Machine förtjänar en betydligt högre placering på listan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar