De senare skivorna jag recenserat på bloggen har spelat på min hemmaplan. Det har varit musik djupt rotad i amerikansk och europeisk singer/songwriter tradition, lätt att ta till sig, men - ibland- också lätt att tröttna på. Detta är något helt annat.
Den kurdiske sångaren Ferhat Tunç har flera gånger fängslats för sina åsikter och sin musik. Hans sånger sjungs på förbjudna språk och berättar om en verklighet som Turkiska myndigheter inte vill se. Om jag fattat saken rätt, så är Dersim - Kirmanciye Laments ett album som pekar på 1930-talets folkmord i Turkiet, närmare bestämt i det kurdiska distriktet Dersim.
För att underlätta för dig och mig, så går en kör in med jämna mellanrum och sjunger på engelska. Kanske är det av samma skäl som låtarna är smyckade med elektriska gitarrer och andra västerländska drag. Ändå är detta musik som framförallt låter österländsk. Det har tagit tid för mig att komma in i denna värld. Visst har jag lyssnat till liknande musik förr, men då har det ofta varit en dansant variant. Ferhat Tunç gör inte musik att dansa till. Det är istället toner och ord att begrunda.
Sakta har musiken vuxit för mig och jag känner en allt större kärlek till dessa sånger. Jag förstår inte allt, men ändå tillräckligt för att tårarna skall rinna.
Efter att lyssnat på denna skiva ännu en gång, så slår mig tanken; va fan gnäller Peter LeMarc och jag för?
Hela skivan är nu genomlyssnad. Mycket bra! Man får ändå säga att harmoniken är västerländsk och i detta fallet går den över en axel från Balkan över Turkiet bort mot delrepublikerna i Ryssland kring Kaukasus. Sedan finns ett klart släktskap mot annan musik i Europa som lutar åt det folkliga hållet, jag tänker på den keltiska traditionen. Jag får signaler från Alan Simons folkrockopera "Anne de Bretagne" när jag hör Ferhat Tunc. Att man också sjunger på engelska ökar ju tillgängligheten åtminstone för min del. Kul med inslagen av dobro och orgel, man har vågat lite mera.
SvaraRadera