Jag har funderat på varför klassik musik aldrig blivit något för mig. Jag borde tycka om det. Mycket går i moll, det är ofta lågmält, sådant gillar jag. Ändå blir jag ofta oberörd när stora symfoniorkestrar spelar eller när en solist framför ett verk. Det är för opersonligt. För mig är hela grejen med musik ett möte. Jag lär känna artisten genom den musik han/hon framför. Det flesta artister jag älskar är kanske inte de största musikaliska genierna, men deras starka personlighet präglar det de gör. När jag lyssnar på Nick Drake eller John Martyn, hör jag hur en vän talar till mig. Den upplevelsen får jag sällan av klassik musik.
Nedan kan du höra Renaissance göra Albinoni. Den stora orkestern är ersatt av en orgel och en röst. Det blir genast mer personligt, tycker jag.
Det ligger mycket i vad du säger, men det kräver också en del tid att vänja sig vid de ofta långa verken. Själv har jag fastnat för den tidiga musiken som ligger nära folkmusiken, medan mycket av den s.k. klassiska perioden på 1800-talet känns mindre angelägen. Klassisk nutida musik är för mig jazzen, där finns det personlighet.
SvaraRadera