Emmit Rhodes – Rainbow end

Producenten Chris Price lyckades för något år sedan få Linda Perhacs att åter ge ut musik efter 44 år. Nu har Price även fått Emmit Rhodes att släppa ett album efter 43 år. Bland oss som gillar Power pop och tydliga Beatles influenser är detta en mycket efterlängtad comeback. Emmit Rhodes gjorde sig ett namn som motor i bandet The Merry-Go-Round på sextiotalet. Därefter följde en solokarriär under tidigt sjuttiotal. Resultatet blev ett antal riktigt bra album som alldeles för få ville köpa. Under Rhodes tysta år har de gamla skivorna fått allt större kultstatus. Nu gör han alltså äntligen musik igen. Plattan har spelats in med hjälp av medlemmar från Jellyfish, Rooney och New Pornographers. Även Aimee Mann och Susanna Hoffs medverkar. Bättre sällskap kan man knappt önska sig och det säger en del om Rhodes status bland musiker som sysslar med melodiös rock.
Hur låter plattan då? Jo, delvis mycket bra. Inledande Dog in a chain och titellåten är exempel på den typen av melodiös pop som Rhodes alltid varit mästare på. Produktionen känns 2000-tal och rösten låter lika bra som för 43 år sedan. Tyvärr håller inte alla låtar lika hög klass och ibland blir det lite väl mycket melodiradio över arrangemangen.

Paul Mosley – The Butcher

Paul Mosley förra album utsåg jag till årets bästa 2013. ”Ett mästerverk i gränslandet mellan folk, konstmusik och jazz”, skrev jag då.
Pauls nya album fortsätter delvis på samma inslagna väg, men är samtidigt något helt annat,
”The Butcher” är en folkopera med massor av inlånade musiker och sångerskor. En dubbel Cd med 20 låtar. "The Butcher"  är folkmusik I väldigt bred bemärkelse, med influenser från såväl brittisk folkmusik, americana, som konstmusik. Den stora sättningen gör att de kan låta lite hur som helst. Ibland avskalat, då och då rockigt, men oftast som ett storband med blås, stråkar och till och med harpa.

 Håller det då som lyssnarupplevelse? Ja, jag tycker det. Här finns flera fantastiska sånger, som No hound dog on your trail, Soul to save, You don't need love och The world is flat. Albumet svaghet är antalet låtar. Det är otroligt svårt att få till tjugo bra sånger. Mosley lyckas inte riktigt, men är bra nära

Det är synd att så väldigt få tycks bry sig om Paul Mosley i Sverige. Jag har inte hittat någon recension i svensk press och hans Spotify sida har löjligt få lyssnare. Paul Mosley är som en stjärna, vars ljus ingen tycks se. Må han få lysa för alla, det är han väl värd.

Anders von Hofsten – Cosmic lullabies

Anders von Hofsten är en musiker och sångare med en musikalisk erfarenhet som få kan visa upp. Han har sina rötter i soulmusik. I flera år arbetade han åt Cheirons producenter, där han sjung på inspelningar med Britney Spears och 90-talets pojkband. Under senare tid har han varit kapellmästare hos brasilianska sångerskan Simone Moreno. När han nu släpper sin andra soloplatta är det just den blandning av influenser som hans musikaliska bakgrund skvallrar om. Det låter pop, soul, afrikanskt och brasiliansk. På något märkligt sätt får Hofsten ihop alla stilar till en helhet som blir, minst sagt aptitligt. Jag gillar verkligen arrangemangen som ger utrymme för akustiska instrument och som växlar mellan rytmisk gryta och melankoliskt lugn. Ibland påminner Hofsten om Daniel Lemma, som t ex i låten Nini, då musiken nästan blir helt akustisk.  Annars låter Anders von Hofsten allra mest som Anders von Hofsten, alldeles unik.