50 bästa albumen 2015: Nr 47

Nr 47 Den stora vilan – Utsikt mot havet
Detta göterborgsband låter som de var från 1974. Influenserna från sjuttiotalsrock och svensk progg är tydliga.  Till och med namnet smakar sjuttiotal.
Det har varit några avhopp i gruppen sedan förra albumet och det hörs. Musiken är rakare, låtarna är ofta kortare och texterna tar större plats. Jag är inte helt övertygad om att detta är en utveckling åt rätt håll. Sången känns som en svag punkt, det var lättare att njuta när de instrumentala partierna bredde ut sig. Ändå är det ett faktum att bland alla svenska artister som rör sig i sjuttiotalets musikaliska landskap, är Den stora vilan definitivt ett av de bättre.

50 bästa albumen 2015 Nr 48

Nr 48. 

Florence +  The Machine: How big, how blue, how beautiful
Jag har lyssnat på Florence Welchs tidigare album. De har låtit arty indierock. Här är det rakare och rockigare. Skillnaden syns redan på omslaget, Welchs är inte klädd i flummiga kläder och har inte hennafärgat hår längre. Det är mer rättfram på såväl omslag som i ljudspåren.  ”What kind of man” börjar visserligen trevande, men snart skriker elgitarren och Welch tar i som en kvinnlig Tom Jones. En sång som ”Ship to wreck” kunde vara gjord av en rockande Tom Petty. Nu finns de mer eftertänksamma sångerna även på denna skiva; ”St, jude” är t ex ett melankoliskt litet mästerverk. Sammanfattningsvis kan man säga att Florence + the Machines nya passar bra på festen, frågan är om den håller i längden. Jag kanske skall tillägga att mina barn tycker att Florence +
The Machine förtjänar en betydligt högre placering på listan.

50 bästa albumen 2015: Nr 49

Nr 49
Beppe Gambetta & Tony McManus - ROUND TRIP
Två av världens bästa akustiska gitarrister slår sig här samman för att göra en rad folkliga duetter från olika länder. Självklart är det tekniskt fulländat, men här finns också en spelglädje och en rytmisk känsla som gör musiken till mer än bara en uppvisning av teknisk briljans. Att spela traditionell folkmusik enbart på akustisk gitarr visar sig gå alldeles utmärkt. Ibland är det vackert som i ”Ligurian bells memory”, andra spår svänger rejält, t ex:  ”Doherty’s”.