Ryleys förra album fick mig att bli alldeles häpen. Det lät så mycket Tim Buckley och i viss mån John Martyn att jag inte trodde mina öron. Det var på många sätt fantastiskt att höra mina döda hjältar återuppstå i form av denne unge man. Samtidigt kändes musiken lite opersonlig.
På sin nya skiva har Ryley tagit ett steg bort från
husgudarna. Det är fortfarande musik starkt inspirerad av sextio och tidiga
sjuttiotalet psykedeliska folkrock, men Ryley själv träder fram mycket
tydligare. Låtarna är bättre och produktionen känns dåtid och framtid på en
gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar