Hoola Bandoola Band - finns det något bättre?

Hoola Bandoola Band har sällan fått det erkännande de förtjänar. Antingen har de kallats för fyrkantigt, gapigt proggband eller har de setts som för populära för att riktigt få räknas till sjuttiotalets proggrörelse. Sanningen är den att de på många sätt var helt unika i Sverige och långt före sin tid.
Man skall komma ihåg att när bandet släppte sitt första album -1971- bestod svenskt musikliv antingen av schlagerpop med hjärta, smärta texter eller en proggrörelse som ofta spelade hellre än bra. Visst fanns det en några artister, framförallt på bolaget Silence, som gjorde bra instrumentalmusik. Den textburna musiken var dock ofta amatörmässig, vilket i och för sig låg helt i linje med musikrörelsen idéer. Alla skulle kunna spela.
Hoolas första skiva- Garanterat individuell- var något helt annat. Bandmedlemmarna var väl inga superinstrumentalister, men musiken var väl arrangerad. Influenserna från Beatles, Crosby, Stills, Nash & Young och Simon and Garfunkel var tydliga. Bandet kokade en alldeles egen gryta på dessa ingredienser och kryddade med svensk folkton och visa. Texterna var välformulerade med berättelser om små människor. Det politiskta budskapet var, än så länge, ganska luddigt.
I och med den andra plattan, "Vem kan man lita på", tog politiken större plats. Samtidigt triumferade Wiehe som textförfattare. Metaforer och ironi användes istället för den plakatpoesi som andra proggare sysslade med. Det gör att Hoolas texter fortfarande håller.  Idag är t ex en sång som "Keops pyramid" mer aktuell än någonsin. I mina ögon är Wiehe den svenske Dylan. Då tänker jag främst på hans texter. Han var den förste i detta land som lyckades göra poptexter som handlade om annat än trams och som samtidigt berörde en stor publik.
Än om det finns höjdpunkter på de två sista albumen som Hoola gjorde, så får ändå "Vem kan man lita på" räknas som bandets höjdpunkt. På framförallt den allra sista skivan - Fri Information- är texterna sämre och när Afzelius tar plats som en andra låtskrivare blir tyvärr kvalitén på låtarna inte lika hög.
Trots detta vill jag hävda att Hoola Bandoola är det bästa popband som någonsin funnits i Sverige. Jag använder ordet popband för det var just det de var. Melodierna var charmigt lalliga , ofta med starka refränger. Rötterna i sextiotalspopen var tydliga. Att de dessutom hade texter av mycket hög kvalité var länge något helt unikt. Det är först på senare år, med namn som Säkert och Håkan Hellström ,som vi åter fått artister som kan  kombinera pop med ord som berör.

Här är bandets bästa låtar, enligt mig