Ett av 2012 års bästa album, så här långt, är James Yorkstons senaste. Denne skotte har nu släppt sin sjunde skiva. Egentligen är det mesta sig likt, samma eftertänksamma indie folk. Ändå har det hänt något nytt. Jag är inte säker på om det är James eller jag som har förändrats, men för första gången far hans låtar och arrangemang rätt in i mig. De flesta sångerna är långsamma, vackra likt diamanter, ett fåtal går snabbare, men innehåller samma skönhet och skörhet.
Just skörhet är ett ord som kommer till mig gång på gång. I denna musik finns en öm, känslig närhet som jag inte hört sedan Nick Drake och John Martyns dagar. Mycket talar för att denna skiva kommer att växa ännu mer i mitt hjärta.
Lyssna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar