Terry Callier har släppt skivor sedan sextiotalet, men få har brytt sig. Det är synd för han har konsekvent mejslat ut ett alldeles eget uttryck som få kommit i närheten av.
Som ung svart man i Chicago, med bl a Curtis Mayfield som kompis, var soulen en tidig influens. Så småningom började han uppträda på stans folkklubbar med akustisk gitarr. Samtidigt upptäckte han John Coltranes jazz. Alla dess intryck kokade Terry en egen gryta på.
Han första album är en skiva med bara traditionella låtar, men soul och jazzinfluenserna gör att han inte låter som någon annan folksångare.
På sjuttiotalet får han nytt skivkontrakt och släpper tre album som innehåller en unik blandmusik. Callier visar sig nu vara en fantastisk låtskrivare och med original låtar som Ordinarie Joe och Dancing girl blir han älskad av kritiker, som dock har problem med att sätta etikett på musiken. Är det folk eller jazz, eller rent av soul? Trots goda recensioner säljer Terrys skivor dåligt. Han får sparken från skivbolaget, får nytt kontrakt, men misslyckas åter med att sälja sin musik.
Under åttiotalet tröttnar Terry Callier och han försvinner från musikscenen.
Där kunde berättelsen slutat om det inte var för ett antal engelska DJ:s och musiker på nittiotalet. Acid jazz och Trip hop hade blivit modernt och artister som Massive Attack, och Beth Orton berättade för journalister att en av deras största influenser var Terry Callier.
Terry togs nu till England, turnerade och spelade in på nytt. Så sent som 2009 gav han ut albumet Hidden Conversation tillsammans med Massive Attack.
Än idag är det nog de tre album Terry släppte i början av sjuttiotalet som är han bästa. Plattorna är:
Occasional Rain (1972)
What Color is love (1973)
I Just Can't Help Myself (1974)
Terry Calliers bästa
Ps: Såg ni Michael Kiwanuka på Skavlan igår? Han är, enligt mig, tydligt påverkad av Terry Callier
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar