2013 års bästa album. Nr 10

Dawn and Marra – Teaspoons and Tablespoons

Detta är två unga tjejer från Kanada som gör musik som inte passar i något fack.
De verkar i någon slags folklig tradition, men det känns så himla nytt och skönt. De säger själva att de inte vill hamna i en smal folkgenre, utan nå en bredare publik. Och visst finns det förutsättningar att lyckas. Jag är helt drabbad av tjejernas, stämsång, otroliga spelglädje och energi.
Oavsett om det är sorg eller glädje som beskrivs, så sprudlar det om musiken. Kort sagt; detta är en platta som gör mig glad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2013 års bästa album. Nr 11

Billy Bragg - Tooth & Nail

Gammal man kan än. Han är faktiskt bättre än någonsin. Punkenergin finns det visserligen inte så mycket kvar av men vad gör det när känslan i både text och musik är starkare än någonsin. Bragg  kokar sin egen fantastiska brygd på amerikansk folkmusik och engelsk Music hall tradition. I sånger som Do Unto others och I ain't got no home blues triumferar denne evigt unge man med gitarr.

2013 års bästa album. Nr 12

Jude Johnstone – Shatter

Jag har alltid älskat singer/songwriters som låtit sig inspireras av annat än Dylan. Janis Ian, Tom Waits, Randy Newman och Mary Coughlan är några exempel.  Jude Johnstone är ännu ett. Jazz, cabarémusik och blues genomsyrar hennes nya platta. Det ligger nära till hands att jämföra med Tom Waits, men Johnstone är inte lika kantig och svår. Hennes musik landar som en mjuk kudde på hjärtat. Det är vuxen soffpop för gubbar och damer. Bra grejer med andra ord.

2013 års bästa album. Nr 13 är jazz

Matthew  Halsall – Fletcher moss park
Halsall är en ung, brittisk trumpetare, kompositör och arrangör som gör högst personlig jazz. Fletcher moss park innehåller musik som fyller upp rummet med en ödslig, men samtidigt varm känsla. Det är lågmäld, filmisk jazz som bygger på mer på stämningar än svåra solon. Plattan skall helst spelas i sin helhet. Här är det inte enskilda låtar som sticker ut, istället är det en väl paketerad hel hjärtevärmare. Hade jag rökt, skulle jag självklart gjort rökringar till det här.

 

 

 

 

Nr 14: Sofia Jannok - Ápi ( Wide as oceans)

2013 års bästa album. Nr 14

Om man vill kan man kalla detta världsmusik. Sofia Jannok sjunger på sitt hemspråk och det finns tydliga samiska rötter även i musiken. Ändå känns det pop,  bitvis som jävligt bra popmusik. Låtar som Áhpi och Vielja Jearrá är riktiga hits i mina öron. Jag sjunger med, sångerna sätter sig ofta i mitt huvud och blir nynnade dag efter dag.

Läs mer och lyssna här

2013 års bästa album. Nr 15

Steeleye Span – Wintersmith

Jag har aldrig varit något stort fan av Steeleye Span.  Men nu har detta gamla folkrockband gjort en ny platta och  de klassiska medlemmarna Maddy Prior, Peter Knight och Rick Kemp är med. Klart man blir nyfiken som folkrock nörd. Albumet bygger på en Fantasybok skriven av Terry Pratchett. Det är uteslutande originallåtar som  är gjorda i folklig stil, men förvånansvärt rockigt arrangerade. Jag har alltid tyckt att Steeleye Span är som bäst när de låter som folkrockens Status Quo. Här är de bitvis ännu tyngre. Lyssna bara på The Dark Morris Song. Plattan är faktiskt riktigt bra. Betydligt intressantare än det Fairport Convention släppt under senare år.

 

2013 års bästa album. Nr 16

Johanathan Wilson – Fanfare

Albumet inleder som om det vore Pink Floyd, för att så småningom låta som CSN&Y. Däremellan har både Greatful dead och Beatles influenser hörts. Ja, så är det med Wilson, hans musik är som en resa i musikhistorien. Framförallt den del som utspelades sent sextiotal till tidigt sjuttiotal.
Igenkänningsfaktorn är, minst sagt, hög. Hade han dessutom gjort ännu bättre låtar så hade denna skiva hamnat ännu längre upp på årsbästalistan.