2011 års bästa album nr 4

Danny Schmidt - Man of many moons
Danny är en man, ensam med akustisk gitarr. Han är en av alla dessa amerikanska singer/songwriters som förvaltar ett arv, likt miljoner andra gjort tusentals gånger förut. Kan det verkligen vara något att bry sig om? Ja, jag tycker verkligen det. Danny Schmidt sticker nämligen ut. Samtidigt som traditionen fullständigt dryper av honom, så skapar han något personligt. Med mycket små medel bygger han upp en akustisk värld av kärlek, längtan och hjärnspöken. Ett landskap som jag lätt kan stiga in i. Jag känner lukterna, hör ropen och ser mer än vad ögonen kan. Detta är en folksångare för 2011, för adventsljusstakar och för mig.

Lyssna här

2011 års bästa album Nr 4

The Smithereens – 2011
För första gången på mycket länge gör Smithereens ett album med eget material. De senaste åren har de mest ägnat åt att spela in covers på Beatles och The Who. När de nu gör egen musik igen så låter det mycket Beatles-melodiöst, parat med The Whos attack. Resultatet blir lysande. Gitarrena skramlar, melodierna lockar och stämsången sitter. Detta är musik för bilkörning, ölhävning och peppning. När mörkret tar över; lyssna på Smthereens. När elräkningen är obetald; spela dem igen. När hösten blöter ner dig; tryck på reapet
Lyssna här

2011 års bästa album Nr 5

Fatoumata Diawara – Fatou
29-åriga Fatoumata Diawara är från Mali och gör sin skivdebut med denna platta. På en akustisk gitarr spelar hon låtar som kan förstås över hela världen. Bland kompmusikerna i bakgrunden finns bland annat John Paul Jones från Led Zeppelin. Musiken låter mer sensuell och vacker än det mesta av det jag hört i år. Låt efter låt hittar hem hos mig. Som alla andra översköljs jag av musik från Europa och USA. Jag funderar över hur mycket bra musik jag egentligen missar. Då och då lyckas ändå toner från övriga världen nå mitt öra och ofta slås jag av hur bra det är. Ändå är det få som fångar mig så fullständigt som Fatoumata Diawara.

Lyssna här

2011 års bästa album nr 5

Laura Marling – A creature I don´t know
Blott 21 år gammal släpper hon nu sitt tredje album. Hennes två första har blivit hyllade. Denna platta har dock inte mottagits med samma entusiasm. Det förvånar mig. Medan alla andra tycktes älska hennes tidiga plattor satt jag mest och funderade på när hon skulle blomma ut ordentligt. Nu tycker jag att hon har gjort det. För första gången skapar Laura Marling något alldeles eget. Hon river och sliter i mig, får mig att bli väckt, omskakad och upprymd. Musiken smakar fortfarande folk och singer/songwriter, men den är mycket mer än så. Ett bra exempel är låten ”The Beast”, den börjar stillsamt, folkligt, men utvecklas sakta till ett taggigt mästerverk. Flera av låtarna växer just på det viset. Som gammal gubbe kan jag inte låta bli att dra paraleller till sjuttiotalsbandet; Strawbs. Jag påstar inte att det låter likadant, men det är samma förhållningssätt. Folkmusiken är utgångspunkten, på det läggs en exprimentlusta som leder fram till något alldeles eget.




Laura Marling

Strawbs

2011 års bästa album nr 6

Anna Järvinen - Anna själv tredje

Denna skiva har jag redan skrivit om en gång.


Läs här

2011 års bästa album Nr 6

Dan Hylander och orkester - Den försenade mannen
En och annan kanske lyfter på ögonbrynen av förvåning.
- Dan Hylander?? Är inte han död, var det någon som sa.
Svaret är nej, han lever i högsta välmåga och har nu gett ut sin första skiva på många år.
Ingenting är nytt, Dan gör samma kompott på amerikansk musik som han alltid gjort. Det låter precis lika mycket Jackson Browne och Springsteen som det gjorde under hans storhetsperiod på åttiotalet. Jag var ett fan då och är det fortfarande, trots att mycket lite förändrats musikaliskt, eller kanske just därför. Visst är det bra att förnya sig, men det är inte sämre att förädla det man är bra på. Det gör Dan Hylander med den äran.


Lyssna här

Vad är det med Så mycket bättre?

Så fort programmet slutat börjar jag genast längta efter nästa avsnitt. Det hela är lite fånigt, jag erkänner det. Tv-programmet "Så mycket bättre" är upplagt som många andra svenska underhållningsprogram numera. Man samlar ihop ett antal kändisar, låter dem umgås ett tag, bli lite personliga och sedan får de förnedra sig i några lekar. Jag ogillar de flesta program i denna stil, men jag älskar "Så mycket bättre". Varför är det så?
Det första och viktigaste skälet är förstås att musiken får stå i centrum. Visst finns de fåniga lekarna även här och det grävs en del i privatliv, men musiken dominerar trots allt.
En andra orsak till att jag tittar på programmet varenda gång är covers. Jag har alltid älskat covers, men bara om en artist tar en annans låt och gör den till sin egen. När det fungerar som bäst får covern både låt och artist att bli bättre. Detta händer med jämna mellanrum i "Så mycket bättre"
En tredje anledning till att jag tycker om detta program är deltagarnas mänsklighet.
Det är frågan om stjärnor som sålt skivor i enorma upplagor och stått på de största scenerna,men när de skall spela eller spelas är det lika ängsliga som vem som helst.
De är osäkra när de skall framträda, blir rörda över att höra någon annan framföra deras musik och älskar att få beröm. Med andra ord: De är ungefär som du och jag.
Härligt att se tycker jag. Tro nu inte att jag sitter framför TV:n varje lördag kväll. Nä, jag ser programmet när det passar mig.


Jag kan inte låta bli att också bjuda på en spellista med covers som är minst lika bra som orginalen. Du finner dock ingen av låtarna från "Så mycket bättre" på den spellistan. De kan du höra överallt.
Bra covers