På fredagar är det Idol i TV 4. Nu är det kvar nio tävlande i åldern 15 till 20 år. Jämför det med förra året där startfältets äldsta var 47 år och vinnaren Jay Smith 29 år.
Mycket talar för att årets låga medålder är en medveten strategi. Det finns många kommersiella fördelar med detta.
1. Barnen har makten i tv-soffan och unga lyssnare vill ha unga artister.
2. Numera är det streaming av musik som dominerar. På streaming-sidorna streamar framförallt unga människor unga artister
3. Artister som är riktigt unga är mycket mer formbara och skivbolagen kan lättare skapa de produkter de vill ha
Jag ser dock flera stora risker med detta kortsiktiga, giriga tänk. Flera av årets deltagare är barn. Hur kommer de att må efter att ha sågats och sedan åkt ut? Snacket om att "den som sig in i leken ger" håller inte, när deltagarna är så unga. Ålderskillnaden mellan årets och fjolårets Idol märks tydligast i intervjuer och mellansnack. Medan Jay Smith m fl gav intrycket av att ha en egen integritet så låter årets deltagare som de ängsliga barn de är. De vill vara till lags, blir blyga inför all uppståndelse och går nästan sönder av Bards elakheter. Att flera av dem kastar av sig blygseln och är som fullfjädrade artister när de väl börjar sjunga, hjälper inte. För att kunna överleva som artist bör man behärska så mycket mer än att bara sjunga och röra sig på scen. Framförallt behöver man kunna säga nej till alla skivbolagshajar med dollartecken i ögonen. Detta klarar man knappast när man är tonåring. Risken är därför uppenbar att årets Idol deltagare blir forlorare vilken placering de än får i tävlingen. Genom åren har det funnits många exempel på hur unga talangfulla människor malts ner och förstörts av skivbolagen. Frågan är ändå om inte årets Idol kan bli det värsta exemplet hittills i svensk musikhistoria.
