Steve Forbert har varit stan. Denne 58 årige amerikan stod igår på Nefertitis scen och underhöll en grånande publik. En gång kallades han den nye Dylan och spåddes en lysande karriär. Numera vet vi att Forbert är en av alla dessa begåvade musiker som aldrig kommer att nå varken radiostationer eller hitlistor. Med åren har han dock skaffat sig en tillräckligt stor publik för att kunna turnera runt i världen med sin akustiska gitarr.
Nu står han altså där ensam med en bister min. Publikkontakten är stram och ibland styr han oss som om vi vore hans skolklass. "Inte klappa nu, sjung med i refrängen, här kan ni knäppa med fingrarna" o s v. Men när han väl börjar sjunga så mjuknar hans ansiktuttryck, kroppshållningen förändras och Steve Forbert blir verkligen ett med sina låtar. Han fyller oss med innerliga, politiska sånger om livet. Allt är väl rotat i amerikansk musiktradition. Det är som om han fått Seeger, Dylan och Byrds med modersmjölken.
Det ligger nära till hands att jämföra med Richard Thompson. De två har liknande musikaliska rötter, än om de kommer från var sin världsdel. Dessutom stod även Thompson ensam på Neffertits scen för ett tag sedan. Men där upphör likheterna. Medan Thompson är artig, nästan blyg och teknisk brilliant, slänger Forbert käft med publiken och bryr sig mer om känsla än teknik. Två herrar med helt olika utstrålning, men en sak har de gemensamt. Båda lyckas skapa publikkontakt och en kväll värd att minnas. Forbert mjuknar, som sagt, och lämnar scenen med ett brett leende på läpparna. Själv går jag hem med en varm känsla i hjärtat.
Självklart har jag gjort en
spellista på Spotify med Forberts bästa låtar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar