Jag och svenska musiktidningar

Mitt intresse av att lyssna på musik har ,så länge jag kan minnas, kombinerats med läsglädje. Framförallt har jag läst musiktidningar. Här om dagen blev jag sittande med några av sjuttiotalets pop och rocktidningar i handen. Det slog mig då att jag borde göra en sammanställning och kort presentation över musiktidningar som funnits genom åren. Som vanligt blir det en personlig presentation och ingen vetenskaplig, heltäckande rapport. Säkert missar jag flera tidningar av den enkla anledningen att de aldrig kommit i min väg. Jag försöker lista i kronologisk ordning

Bildjournalen (1954-1969)
Den första musiktidningen som jag kom i kontakt med. Jag minns när jag som åttaåring fick komma in till stora Mariannes flickrum. Storögt beundrade jag elefantbilderna ,av Tages och Hepstars, på väggarna.
Bildjornalen var främst en idoltidning där just stora "elefantbilder" på film -och popidoler dominerade.

Musikens Makt (1973-1980)
Den framväxande musikrörelsen, även kallad proggen, skapade sin egen tidning 1973. Läser man den idag ser man att den var en märklig hybrid. Den innehöll artiklar om proggrörelsens artister, vänsterpolitiska manifest, men också texter om popidoler som Rolling Stones och Led Zeppelin. Dock var man noga med att förklara för läsaren varför man gav dessa kommersiella artister plats i tidningen. Stones var "ett förstadium till den mera politiskt medvetna utvecklingen" och Led Zeppelin - och annan framväxande hårdrock - sågs som "arbetarungars musik". Själv läste jag sällan Musikens Makt. Den handlade  för mycket om politik för att passa den musikintresserad tonåring som jag då var.

Överrock (1974 - 1975)

En, av flera, kortlivade musiktidningar under sjuttiotalet. Överrock var en förvånansvärt seriös tidning där artiklar och musikrecensioner fick plats framför idolbilder. Egentligen var den nog precis vad jag ville ha 1975, men tyvärr upptäckte jag aldrig Överrock när det begavs sig. Däremot har jag läst några nummer i efterhand.

Poster (1974- 1980)

En ren idoltidning med affischer på film och popidoler. Var rena hånet om man var intresserad av musik och inte av småporriga idolbilder. Poster blev under åttiotalet till tidningen Okej

Hifi & Musik (1970- )

Startade redan 1970, då under namnet Stereo HiFi. Bytte så småningom namn och fick en allt större musikdel. Någon gång i mitten av sjuttiotalet började jag regelbundet köpa tidningen. Ivrigt bläddrade jag förbi alla Hifi -tester och gick direkt på skivrecensionerna. I bästa fall fanns det  också någon musikartikel som tog musiken och artisterna på allvar. Då var lyckan fullständig. Ville man inte ha varken Poster eller Musikens makt, så var det Hifi &Musik som fick duga, trots att den till största delen handlade om stereoprylar och inte musik.

Schlager (1980-1985)

När Musikens Makt la ner så skapade stora delar av den avgående redaktionen istället tidningen Schlager.  Det var nu min stora läsperiod började. Jag hade råd att köpa varje nummer. Noga lästes varenda artikel och recension. Jag njöt av journalister som tog musiken på allvar och aldrig lät varken politik eller idoldyrkan ta överhanden. Under många år var det från Schlager jag fick större delen av mina musiktips. Samtidigt fortsatte jag att läsa Hifi & Musik för att deras musikbevakning också innehöll, jazz, folkmusik och den framväxande världsmusiken. I Schlager var det mest rockmusik.

Ritz (1984-1985)

Hade ett liknande innehåll som Schlager och blev en konkurrent.

Slitz (1985 - 2012)

Ritz och Schlager slogs ihop till Slitz. Tidningen var under en kort period en rocktidning, men blev under nittiotalet mer en traditionell herrtidning med lättklädda damer.

Pop (1992 - 1999)

Ganska snart efter att den enda svenska rocktidningen gått ner sig, trädde en ny generation musikjournalister fram och skapade tidningen Pop.  Det fanns ett tydligt arv från Schlager. Mycket bra skrevs. Man tog musiken på allvar, kanske lite väl allvarligt ibland. Tidningens skribenter kunde, när det var som sämst, mässa om god musiksmak likt sektledare.
Kanske min reaktion helt enkelt berodde på att jag vid denna tid tappat en del av intresset för musik i allmänhet och för rockmusik i synnerhet. Under nittiotalet var jag upptagen av blöjbyten.

Sonic Magazine (2000 - )

Har axlat Pops fallna mantel som seriös musiktidning, tror jag. Ska jag vara ärlig så läser jag den sällan. 

Lira Musikmagasin (1994-)

En tidning som främst skriver om folkmusik, världsmusik och jazz. Recenserar ofta musik som övrig press tycks glömt bort. En av två musiktidningar som jag fortfarande läser regelbundet.

Rock n' Roll Magazine (2012- )

Är till stor del en nostalgitidning för oss som växte upp med musik på 1950-, 60-
och 70 talen. Det är ofta nya artiklar om gamla artister. Dessutom skrivs det en hel del om skivsamlare. Själv läser jag denna tidning med glädje, vilket förvånar både mig och min omgivningen. Sällan står det om artister jag gillar, men nästan alltid om artister jag väl känner igen.

Några avslutande reflektioner:

Det är märkligt att det dröjde så länge innan Sverige fick en seriös tidning som bevakade aktuell ungdomsmusik. I  England och USA fanns det tidigt tidningar som tog musik och artister på allvar. I Sverige dröjde det ändå till 1980 innan det kom en musiktidning värd namnet.
Det är också tydligt att lilla Sverige inte mäktat med för många musiktidningar samtidigt. Det syns i uppställningen ovan.  Tidningarna avlöste ofta varandra. De som trots allt överlevt på senare år har ofta nischat sig som t ex  Lira och Rock n' Roll Magazine. 

Jag har medvetet undvikit att nämna namnen på journalisterna som skrev. Det hade kunnat bli ett ändlöst och tråkigt namndroppande. Måste dock framhålla min favorit, Bengt Eriksson. Han har skrivit i flera av tidningarna ovan och alltid haft en bred musiksmak där folkmusiken fått samsas med rock och pop. Han är fortfarande aktiv skribent. Klicka på länken nedan och läs.

https://erikssonskultursidor.wordpress.com/